Tja!

Kan inte fatta att jag ta studenten snart det är bara är 8 dagar kvar till studenten och att balen är redan imorgon (onsdag)😱😄

Jag och Angie (som är min baldejt) har suttit och försökt pussla ihop dagen så allt hinns med 👍🏻 och går allt som planerat så blir det inga problem 😊 hoppas bara att det inte regnar! 

Men sen kommer det till en ände efter studenten. 

Föt att även om leendet sitter på läpparna inför studenten inte behöver  de inte betyda att man mår bra... 

Jag har nu lidit av en depression i över ett år. Förra sommaren la jag in mig själv på psyket för att komma undan från problemen och samhället, få hjälp att hantera min ångest och bara få vara, även om jag är jätteglad och tacksam för de som var och besökte mig så var det skönt att bara få vara och veta att behövde jag prata så fanns det alltid någon där. Det är inte alltid lätt att prata med mamma, pappa, farmor, mormor eller mina vänner för det är svårt att lägga ord på det som tynger än. Och man känner sig jobbig för att man aldrig ser det som är bra. Man känner sig patetisk för att det finns dem som har det mkt värre än mig.

Man tror aldrig att man kommer må bra och bli lycklig igen. 

Man slutar orka göra vardagliga saker så som, laga mat, städa, duscha, gå till skolan. Man börjar dra sig undan från sin familj och sina vänner när det är dem man behöver som mest, just bara för att ångesten och depressionen tar upp all den energi du har. 

Man lever en mardröm som man bara vill vakna upp ifrån men det går inte.. 

Tankar om att skada sig själv eller tanken på självmord kommer oftare (inget jag planerar) men dem finns där till och från. 

Otrevlighet och agritioner mot mina vänner och familj är inget jag menar, men det är svårt att vara trevlig och glad när man inte kan se något som går bra i livet. 

Jag vet inte själv mkt om depression utan detta var hur jag själv känner. Men jag fick en bok "En hjälp till dig som har en depression" som jag fick för snart ett år sedan då jag började få hjälp av vuxenpskriatin på Solhem. 

Mamma läste upp lite olika "punkter" i boken som jag känner igen mig på och även inte visste om depression. 

Jag har aldrig sett depression som en sjukdom, utan något som kommer försvinna med eller utan hjälp även om man själv inte tror det. 

Men när jag fick veta att en depression kan komma i perioder eller få återfall av den, eller om man inte söker hjälp eller strular mkt med medicinerna så kan depressionen stanna hela livet. 

Så nu tänkte jag att jag ska ta tag i det här! Så som att gå till terapin även när jag inte har orken eller känner att "nä men idag mår jag bra, då vill jag inte prata om mina problem" även börja läsa boken, ta mina antidepressiva (och allt annat jag äter för epilepsi och lite annat) och inte sluta ta medicinerna för att jag mår sämre. Jag vet att jag kommer må sämre några veckor framåt innan det vänder och går åt rätt håll. Mitt problem är att när jag mår dåligt så slutar jag ta dem (dels som ett självskadebeteende) och att jag tror att jag inte behöver dem, att jag mår bättre utan dem. Söka på internet om mer fakta för depression och se om det finns någon stödgrupp! 

Där jag får träffa andra med samma problem eller anda orsaker till depression och få nån form av stöttning. 

Även om min familj och vänner ställer upp (som jag är jätte tacksam för) så kanske en stödgrupp hjälper lite på traven. 

Jag ser fram emot studenten så mkt, men sen då? Vad gör jag sen? Går hemma och väntar på en praktikplats och gräver ner mig mer? 

Jag har fokuserat så mkt på studenten eftersom det är det ända bra i livet som jag ser just nu. Jag ser inget annat än mörker efter det. 

Ändel tänker säkert "äsch ryck upp dig, det går över" 

Men jag lovar hade det bara vart att "ta sig i kragen och rycka upp sig" så hade jag gjort det för längesedan! 

Jag skriver inte det här för att jag vill att folk ska tycka synd om mig, eller för uppmärksamhetens skull! 

Jag skriver detta för att jag vill att mina nära och kära ska få en inblick i hur jag mår och förklara varför jag inte är den glad positiva tjejen jag en gång var. Sen även att kanske få andra att förstå efter det jag inte kunnat lägga ord på innan! 

Jag älskar min familj och jag älskar mina vänner som ställt upp och funnits där för mig i alla lägen, jobbiga som lätta (även om det inte alltid känns som om ni förstår)!